Allas vårt uppdrag

Om den gemensamma och viktiga uppgiften att kompetensförsörja Sverige som yrkeshögskolan innebär, och hur resultaten ser ut.

Det är inte alltid praktiskt att leda en myndighet med två kontor på 50 mils avstånd från varandra. Ofta löser vi våra möten över videolänk, men vi vet ju alla mervärdet av de fysiska mötena. Då får man ta tåget. Och förutsatt att tåget dels kommer, dels går, är själva tågresandet inte speciellt betungande. Snarare tvärtom. Det är då jag får möjlighet till det här tänkandet, processandet och funderandet, som ibland får stryka på foten när man rusar mellan möten och åtaganden. Tid för kontemplation är nödvändig, för oss alla. Sveriges decentraliseringspolitik har genom att placera myndighetens kontor i Västerås och Hässleholm gett mig den möjligheten!

Nu på vägen hem från Hässleholm har jag fått tillfälle att borra ner mig i vårt uppdrag. Med ”vårt uppdrag” menar jag allas vårt uppdrag - myndighetens, utbildningsanordnarnas och arbetslivets.

Utbildningsformen yrkeshögskolan lever sitt liv mellan skärningspunkterna arbetsmarknad, utbildning och tillväxt. Vårt gemensamma värv är att försörja arbetslivet med kvalificerad kompetens. Utgår man från våra olika roller så är:

  • Myndighetens uppdrag är att bevilja de utbildningar som har bäst förutsättningar att leverera kompetens till arbetslivet. Och att sedan följa upp dem.
  • Utbildningsanordnarnas uppdrag är att anta de studerande som bäst bedöms kunna tillgodogöra sig utbildningarna samt leverera den kompetens som arbetslivet efterfrågar.
  • Arbetslivets uppdrag är att på olika sätt engagera sig i utbildningarna, på LIA:n och att anställa de studerande efter examen.

Om vi tre aktörer genomför våra enskilda uppdrag, löser vi tillsammans samtidigt huvuduppgiften – att kompetensförsörja Sverige.

Hur går det då? Nja, sådär.

Hittills ligger matchningsgraden på 62 procent. Alltså att 62 procent av de examinerade som har ett arbete när SCB  gör sin mätning, har ett jobb inom det de har utbildat sig till. Det är inte dåliga siffror. Men det är ändå inte tillfredsställande. Vi, alla, måste bidra till att matchningen blir bättre.

I regeringens uppdrag till oss ska vi just mäta hur det går för de examinerade studerande efter examen. Det innebär följaktligen att vi inte mäter hur det går för de som inte examineras. Och de är många. Hela 28 procent. Endast 72 procent av våra yrkeshögskolestuderande tar alltså examen. Det är förvisso ingen garant att matchningen ökar för att antalet examinerade ökar. Men jag är ändå övertygad om att det hänger samman.

Så här ser examensgraden ut per utbildningsområde 2013:

Över snittet på 72 procent:
Pedagogik och undervisning: 90 %
Friskvård och kroppsvård: 85 %                   
Kultur, media och design: 83 %                   
Hotell, restaurang och turism: 78 %                   
Transporttjänster: 76 %                   
Hälso- och sjukvård samt socialt arbete: 75 %                   
Ekonomi, administration och försäljning: 75 %                   
Säkerhetstjänster: 73 %                   
Juridik: 73 %

Under snittet på 72 procent:
Samhällsbyggnad och byggteknik: 68 %                   
Journalistik och information: 67 %
Teknik och tillverkning: 66 %                   
Lantbruk, djurvård, trädgård, skog och fiske: 64 %                   
Data/IT: 59 %                   

(Utbildningsområdet Miljövård och miljöskydd hade färre än 20 antagna och jämförelser med de övriga utbildningsområdena blir därför inte relevant.)                     

Många av er vet att jag lägger ner mycket tid på att träffa och lyssna på alla de aktörer som har med yrkeshögskolan att göra. Flera av er har jag redan träffat, er andra hoppas jag få möjlighet att möta så fort tid medges. Det är viktigt för vår myndighet att ha god kännedom om där det verkligen händer – hos arbetsliv och utbildningsanornare. Det får man inte genom att enbart vara på kontoret.

I de samtal jag fört håller jag med om mycket om det som ni utbildningsanordnare och representanter från arbetslivet berättar för mig. Men jag håller inte med om allt. Till exempel håller jag inte med om argumentet att ”Våra studerande som inte tar examen får minsann rätt jobb ändå!.”  Visst vore det bra om det var så! Men statistiken talar mot denna konstruerade och förskönande bild.

86 procent av våra examinerade får jobb efter studierna, 62 procent av dem får ett arbete som överensstämmer med den utbildning de gått. Det skulle i så fall innebära, om vi är överdrivet positiva, att vi kan förvänta oss samma statistik för dem som inte tar examen. Men det vet vi alltså inget om med säkerhet.

Oavsett vilket, måste ni hålla med mig om att det inte är tillräckligt bra.
Dessutom, om igen – vår uppdragsgivare, regering och riksdag, vill alltså att vi både examinerar våra YH-studerande och sätter dem i rätt arbete.

Yrkeshögskolan ska vara arbetslivets utbildningsform. Att begära att arbetslivet ska investera sin tid och sina pengar, kanske bidra med maskiner, eller annan utrustning, sitta med på ledningsgruppsmöten, ta emot LIA-studerande och av 100 satsade kronor få tillbaka 60 låter inte som en vidare investering. Och har vi inte arbetslivets förtroende har utbildningsformen stora problem.

En förklaring till den nuvarande matchningsgraden, som jag får höra, är att våra mätningar är för komplicerade för de studerande att fylla i; att de svarar fel helt enkelt. Fastän de har fått rätt jobb, så lyckas de fylla i någonting annat i enkäten, och uppgiften blir inkorrekt.

Så här ligger det till: Myndigheten gör två mätningar av hur våra studerande etablerar sig i arbetslivet. Den första som anordnarna fyller i sex månader efter examen, där ni berättar hur det har gått för era studerande.
Den andra är SCB-enkäten, som jag länkade till tidigare, som skickas ut till alla examinerade året efter att de slutat sin utbildning. Där tillfrågas de examinerade bland annat om deras huvudsakliga sysselsättning vid tillfället då de svarar på enkäten.

När vi tittar på dessa två undersökningar ser vi att de pekar åt samma håll. Så klart förekommer det variationer, men inte i tillräckligt hög grad för att inte kunna lita på enkätundersökningen. Således – de före detta yrkeshögskolestuderande klarar av att fylla i enkäten korrekt.

Jag väljer att dela dessa exempel med er för att visa på vad jag tycker är ett felaktigt fokus. I stället för att hitta förklaringar på varför resultaten inte är tillräckligt bra, förklaringar som dessutom är felaktiga, borde energi och engagemang läggas på att se vad man som utbildningsanordnare, ledningsgrupp och det engagerade arbetslivet kan göra så att resultaten höjs. Då får vi mer kompetens för pengarna! Och levererar vi, torde möjligheten att få ökade anslag stärkas. Givetvis har myndigheten en viktig roll att spela här - att se till att våra system är enkla och effektiva så att utbildningsanordnarna kan koncentrera sig på att leverera bra utbildningar, är ett exempel.

Så här ser matchningen ut inom respektive utbildningsområde, av de examinerade. Det finns fyra utbildningsområden som ligger över genomsnittet, mellan 65 och 78 procent:
Transporttjänster
Pedagogik och undervisning
Data/IT
Hälso- och sjukvård samt socialt arbete

Dessa utbildningsområden ligger på genomsnittet:
Lantbruk, djurvård, trädgård, skog, fiske
Samhällsbyggnad och byggteknik
Ekonomi, administration, försäljning
Teknik och tillverkning
Kultur, media, design

Utbildningsområdet Hotell, restaurang, turism ligger mycket långt under genomsnittet, 50 procents matchningsgrad.

Ni som hamnar över snittet – bra jobbat! Sprid gärna era goda resultat till alla oss i yrkeshögskolevärlden! Lär oss hur ni gör så att vi tillsammans blir bättre!
Ni som hamnar under snittet – det är bara att komma igen! Men sätt er ner med er ledningsgrupp och samtala om detta. Kan myndigheten bistå på något vis, ska vi självklart göra det.

Jag vill med emfas säga att vi alla aktörer inom YH har ansvar för att utveckla och förbättra utbildningsformen. Vi kan alla stötta och hjälpa varandra mot vårt gemensamma mål – att leverera spetskompetens till arbetslivet.

Till sist vill jag påtala myndighetens ansvar. Utifrån vårt regleringsbrev ska vi som sagt mäta hur det går för de examinerade. Men om vårt uppdrag är att leverera kvalificerad kompetens till ett kompetenstörstande arbetsliv måste vi ju även fråga målgruppen hur de uppfattar leveransen – vad tycker arbetslivet om den kompetens de får? Får de det de har behov av? Myndighetsledningens läxa över julledigheten blir att fundera på hur det skulle kunna följas upp. Och under 2015 utveckla en sådan mätmetod.

Nu önskar jag oss alla en God Jul och ett fantastiskt Gott Nytt År!

PS.
Har ni tankar och åsikter om mina ord uppskattar jag gärna att ni hör av er. Per mail enligt principen förnamn.efternamn@myh.se eller på twitter @gdMYH.

Thomas Persson
Generaldirektör Myndigheten för yrkeshögskolan