Tematisk WS 1 – Vad är validering

Fredag den 28 maj hölls den första av sex tematiska workshops för regionerna i projekt Valideringslyft. Syftet var dels att öka kunskapen om validering, dels att diskutera regionens roll i valideringsarbetet.

Två av myndighetens experter på validering, Anna Kahlson och Svante Sandell, inledde med att förklara begreppet validering och vad det innebär. Alltså en strukturerad bedömning av en individs kompetens. Sen undrade de retoriskt: Går det verkligen att mäta kompetens?

Den mesta kunskapen är dold

Anna visade en illustration på en anställningsintervju där den sökande, istället för att berätta om sin kompetens och visa upp betyg, ombads att montera ihop en möbel som låg i delar framföra chefens skrivbord.

Hon sa också att det mesta av vår kunskap är ”dold”. Det vi har papper på motsvarar kanske tio procent, ungefär som toppen av ett isberg.

Vidare sa Anna att kompetens är sammanhangsbundet, vilket är viktigt att ha i åtanke vid överföring av kompetens från ett sammanhang till ett annat, eller från ett land till ett annat.

– Vi kan tro att vi pratar om samma kunskaper och färdigheter, men det är till exempel skillnad på att köra taxi i en storstad och på att köra en dumper i ett dagbrott. Men det kan finnas en kärna av kompetenser att bygga vidare på, och då är validering ett bra verktyg, sa Anna.

En förutsättning för validering är att det går att mäta och kvantifiera individers kompetens, så efter en kort ”bikupa” blev svaret på Annas och Svantes tidigare fråga ”ja”, men diskussionen behöver fortsätta kring hur.

Ett decentraliserat system

Svante Sandell satte validering i ett historiskt perspektiv och sa bland annat att förslaget till definition på validering från 2003 (Ds 2003:23) är samma som sedan togs in i Skollagen 2010:

”Validering är en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering och dokumentation samt ett erkännande av kunskaper och kompetens som en person besitter, oberoende av hur de förvärvats.”

Det svenska systemet för validering är decentraliserat, eftersom vi har valt att koppla valideringen, eller bedömningen av reell kompetens, till den kontext eller sammanhang som ligger närmast. Exempelvis ska individ som söker till en viss högskola också kunna få sin reella kompetens bedömd där.

– Det är ett decentraliserat system, men med ett nationellt samordningsansvar. Då är det viktigt, men också en utmaning, att samordna information så att det går att hitta rätt, sa Svante.

För tillfället ligger det nationella samordningsansvaret på Myndigheten för yrkeshögskolan, i avvaktan på regeringens beslut utifrån den senaste valideringsdelegationens slutbetänkande, som kom årsskiftet 2019/2020. 

Parallell utveckling inom EU

Anna berättade att utvecklingen inom EU i stort handlat om att prata om validering som en isolerad företeelse, till att prata om det som en viktig del i ett större sammanhang av kompetensförsörjning.

Sen tog hon upp "för vem, när och i vilka situationer" validering bör användas. Validering bör användas för individer som finns i mitten av en ”normalkurva”, dvs. de med mycket yrkeskunnande men som saknar formella meriter som bevisar det. 

– Individer till höger på skalan, till exempel högutbildade från ett annat land, behöver kanske inte validering i första hand, utan bedömning och erkännande av utländska meriter. Och nyanlända behöver snarare utbildning än validering, sa Anna.

För att validering ska bli rättvist menade Anna att den kan behöva ske på olika vis beroende på en individs förutsättningar och syfte med valideringen. Hon illustrerade detta med en bild där olika djur, till exempel en guldfisk, en elefant och en apa, ombads att klättra upp i ett träd på kortast tid.

Regionernas olika roller

Helena Gidlöf, sakkunnig på SKR, berättade om en undersökning där de sett att regionerna intagit någon, eller några, av följande roller i valideringsarbetet. 

  • Finansiär (låter andra aktörer göra jobbet och styr genom utlysningar).
  • Utförare (utvecklar och driver olika typer av projekt i det regionala utvecklingsarbetet).
  • Nätverkaren (minskar på styrande ambitioner och stärker sin position genom samverkan).
  • Kapacitetsbyggaren (är mer styrande och har ambitionen att jobba strategiskt med att stärka enskilda aktörer och nätverk).

Regionerna kan ha intagit de olika rollerna med olika styrka. Rollen kan också växla över tid och utifrån sammanhang.

Valet av utsiktspunkt avgörande

Avslutningsvis berättade Fredrik Jönsson, utvecklingsledare i Region Örebro, om hur de utvecklat sin roll inom validering.

Han sa att den stora vändpunkten kom 2018, när de valde arbetslivets kompetensförsörjning som ”utsiktspunkt”. De såg att utbildningssystemet i högre grad borde anpassas för att tillgodose arbetslivets behov av olika kompetenser och inte enbart utgå ifrån individens eget intresse. Målet är en bättre matchning där individer efter val av utbildning snabbare leds till ett arbete.

Utifrån detta togs det fram en handlingsplan i samverkan med bland annat arbetsgivare och utbildningsanordnare och som förankrades politiskt. 

– När planen väl låg fast blev det enklare att mer långsiktigt utveckla en roll som nätverkare, där vi skapar förutsättningar för olika aktörer att driva utveckling och genomföra handlingsplanen. Vi rör oss mot rollen som kapacitetsbyggare, även om vi inte riktigt är där ännu, sa Fredrik.