Utgångspunkten för offentligt finansierad utbildning är att den ska vara tillgänglig för alla. Det betyder att studerande ska kunna nå lärandemålen utan att begränsas av sina ekonomiska förutsättningar.

Skolan ska stå för utrustning och lärverktyg

Yvonne Audinell rättar till glasögonen och läser högt ur yrkeshögskolelagens nionde paragraf, där det står att utbildningsanordnare får bestämma att böcker och andra lärverktyg som studerande har för eget bruk och får behålla som sin egendom ska anskaffas av de studerande själva.

– Detta används ibland som motiv för att studerande ska bekosta utrustning, material och arbetskläder själva, men då har man missat paragrafens inledning och som också är den bärande principen för avgifter inom yrkeshögskolan, nämligen att de behöver erbjuda eller se till så att det alltid finns en avgiftsfri väg.

Yvonne utvecklar vad lagtexten innebär mer konkret. Hon börjar med utrustning och lärverktyg.

– Skolan ska alltid se till så att varje studerande har tillgång till exempelvis skyddskläder, utrustning eller andra lärverktyg som är nödvändiga i utbildningen. Det som erbjuds ska vara funktionellt och uppfylla eventuella säkerhetskrav. Den studerande ska helt enkelt få rätt förutsättningar att nå utbildningsmålen, utan att det innebär någon kostnad.

Men så kommer vi till hur det här med hur ”eget bruk” ska tolkas.

– Studerande väljer ibland att köpa egen utrustning i stället för att nyttja den som skolan erbjuder. Det kan handla om en mer avancerad eller personligt utformad hjälm, eller att någon väljer att sy i siden i stället för bomull i syfte att behålla produkten, till exempel en klänning på en designutbildning. Individen har alltså frivilligt valt något ”för eget bruk” och bör då även bekosta det själv.

Skolan ska även tillhandahålla nödvändigt förbrukningsmaterial, men enligt Yvonne kan skolan sätta en övre gräns så att åtgången på material sker i rimlig omfattning.

– Fotopapper, visst sjukvårdsmaterial eller råvaror som metall och läder kan till exempel anses vara dyrt om de studerande använder väldigt stora mängder. Skolan kan då sätta en gräns för hur mycket de studerande har rätt att få. Men det ska vara en tillräcklig mängd utifrån hänsyn till möjligheten att nå kursmålen.

Avgiftsfri väg gäller även kurslitteratur

Yvonne fortsätter med vad som gäller angående kurslitteratur och skrivmaterial.

– Skolan är inte skyldig att köpa in just kurslitteratur, men kan å andra sidan inte heller ålägga de studerande att köpa den. Det är upp till varje studerande att själv ansvara för tillgång till kurslitteratur. Om en studerande inte vill köpa böckerna själv så ska de finnas att låna på bibliotek. Då anser myndigheten att det finns en avgiftsfri väg.

– Om kurslitteraturen däremot enbart finns hos anordnaren, till exempel ett kompendium som en lärare sammanställt, då ska den studerande antingen kunna låna ett gratis exemplar på skolan eller kunna läsa det på en lärportal eller liknande.

Hon lägger till att skolan är fri att sälja både litteratur och utrustning, så länge som det görs tydligt att det är ett frivilligt erbjudande.

– Tanken är inte att anordnaren ska gå med vinst på den typen av försäljning, men ibland har skolan möjlighet att via stora volymer eller genom kontakter kunna köpa in böcker eller annan utrustning till ett förmånligt pris. Det kan anses gynna den studerande. Men återigen, glöm inte bort att det måste erbjudas en avgiftsfri väg för de studerande som väljer att inte ta del av erbjudandet.

Rimligt att bekosta egen dator

Förutom kurslitteratur och skrivmaterial så säger Yvonne att det numera även är rimligt att begära att en studerande själv bekostar eller ser till att ha tillgång till en vanlig dator med internetanslutning och ordbehandlingsprogram.

– Däremot, om det krävs särskilt avancerade eller kraftfulla datorer, till exempel för bildbehandling, då ska skolan kunna tillhandahålla dessa samt nödvändiga program i den omfattning som behövs för att kunna nå kursmålen.

Resor som del av undervisningen eller inte

Frågor om vilka resor som de studerande ska bekosta samt vilka skolan ska stå för är ibland uppe för diskussion enligt Yvonne.

– Vardagliga resor till och från utbildningsanordnarens lokaler samt närliggande LIA-platser ska bekostas av de studerande själva. Det här brukar sällan vara några problem.

Olika typer av studieresor eller studiebesök brukar däremot oftare leda till diskussion. Vem som ska ta kostnaden för en resa beror enligt Yvonne på om den sker inom ramen för utbildningen eller utanför.

– Om en studieresa innehåller undervisning eller ger möjlighet till kunskapsinhämtning som behövs i en kommande kunskapskontroll, då ska skolan som regel bekosta resan.

– Undantaget kan vara om resan innebär ett obetydligt belopp, ungefär i paritet med det belopp som den studerande ändå hade behövt betala för att ta sig till skolans lokaler en vanlig dag.

Resor utanför den schemalagda undervisningen kan handla om mässbesök, branschdagar eller liknande.

– De här resorna kan förvisso ge ett mervärde både i form av kunskaper och social sammanhållning, men om de inte är nödvändiga för att kunna nå kunskapsmålen i en kurs, så kan anordnaren välja att låta de studerande bekosta resan, säger Yvonne.

Hon tänker efter en liten stund och formar sen två parenteser med händerna som för att sammanfatta.

– Egentligen ska man inte stirra sig blind på resan i sig, utan det handlar om att ge de studerande förutsättningar att ta till sig den kunskap som krävs för att klara kursmålen, oavsett hur och var undervisningen bedrivs, och utan att det innebär någon otillåten kostnad för den studerande.

Certifieringar inom utbildningen eller efter

Yvonne kommer in på en del specialfall som bara uppkommer i vissa typer av utbildningar, till exempel kostnader för certifieringar.

– Om det är en certifiering som måste ske inom utbildningen, så ska den kostnaden i regel bäras av anordnaren. Ett exempel är IT-utbildningar där de studerande ska lära sig att behärska olika mjuk- eller hårdvaror och där tillverkaren kräver en certifiering för att få använda deras produkt och kunna genomföra en LIA-kurs.

Men ibland krävs certifikat för att kunna utöva yrket efter utbildningen. Då är grundregeln i stället att den studerande får stå för kostnaden, enligt Yvonne.

– Eftersom det bara är den som vill utöva yrket som kan genomföra prov och ansöka om tillstånd hos till exempel en myndighet, så är det också rimligt att den personen tar kostnaden. Men vi uppmanar anordnare att vara tydliga i sin information till de som söker utbildningen att den typen av kostnader kan uppstå efter examen. Ett exempel är när studerande efter examen på trafiklärare- eller lokförarutbildning behöver ansöka om tillstånd för att få utöva yrket.

Samma grundprincip om vem som bär kostnaden och när gäller enligt Yvonne också vid till exempel hälsoundersökningar eller vaccinationer.

– Medicinska undersökningar eller vaccinationer som genomförs under utbildningen ska bekostas av anordnaren om de är nödvändiga för att kunna genomföra utbildningen och nå lärandemålen.

Normalt avgiftsfritt under tillträdet

När vi är inne på ämnet med olika specialfall så tar Yvonne upp vad som gäller i samband med att en individ söker till en utbildning.

– Generellt sett är det otillåtet att ta ut olika typer av administrativa kostnader för ansökningsprocessen. Men det finns undantag då det ändå är godtagbart att ett behörighetskrav kan innebära en kostnad för den sökande.

– Utbildningar till trafiklärare har som krav att de sökande ska ha körkort. Ett annat exempel är att sökande till vindkraftstekniker ska ha genomgått nödvändiga medicinska tester. Kostnader för detta får alltså individen stå för själv.

Yvonne gör en kort paus och understryker sedan att anordnare inte kan lägga till behörighetskrav – och därmed eventuella kostnader – på en godkänd utbildning.

– Behörighetskraven bedöms och beslutas i samband med en ansökan om att ingå i yrkeshögskolan. Grundregeln för behörighetskrav är att de ska vara nödvändiga för att kunna bli antagen och genomföra utbildningen. Om utbildningen beviljas så står behörighetskraven i utbildningsplanen och kan inte ändras.

Avgifter i samband med behörighetsprov

Yvonne tar upp en variant på kostnader knutna till behörigheten.

– Ibland genomförs det kostsamma behörighetsprov som även är knutna till ett urval. Proven innebär att en sökande först behöver uppnå en viss nivå för den grundläggande behörigheten. Sedan rangordnas den sökande inför ett urval utifrån sitt resultat.

Yvonne nämner pilotutbildning som ett exempel. Där krävs det godkänd nivå på psykologtest för behörighet, men resultatet – allt från godkänd och uppåt – används sen i urvalet.

– Då gäller samma princip som för körkort i mitt tidigare exempel. Det är alltså individen som söker utbildningen som får betala vad det kostar att göra behörighetsprovet, säger Yvonne men gör ett viktigt tillägg.

– Däremot är det otillåtet att ta ut avgifter för urvalsprov som genomförs utöver en eventuell behörighetsprövning. Yrkeshögskolan ska vara öppen för alla behöriga sökande. Som anordnare får du alltså inte utestänga individer från möjligheten att bli antagen på grund av att det kostar pengar att delta i urvalet.

Uppstår det problem eller frågor, avslutar Yvonne, så går det alltid bra att kontakta enheten för tillsyn och studiedokumentation, för råd och vägledning.

Ytterligare stöd för vilka avgifter inom yrkeshögskolan som är tillåtna respektive otillåtna finns i myndighetens rättsliga ställningstagande.

Ta del av fler stödartiklar

Anordnarstöd är en funktion på MYH som arbetar med att underlätta vardagen för olika aktörer inom myndighetens utbildningsformer, som utbildningsanordnare, arbetsliv och studie- och yrkesvägledare. Anordnarstödet har tagit fram ett antal stödartiklar som vänder sig till utbildningsanordnare, de handlar bland annat om hur ni som anordnare kan tänka kring marknadsföring, ledningsgruppsarbete och utbildningsupplägg. Under hösten kommer även fler artiklar publiceras. Du hittar stödartiklarna på sidan: Snabbkurser och vägledning.