Gaitom jobbar på Bergsmansgården i Örebrotrakten. Det är ett så kallat SiS-hem, där SiS står för Statens institutionsstyrelse. Verksamheten tar emot flickor och unga kvinnor med social problematik. De kan ha varit med om omsorgsbrist i form av fysisk eller psykisk misshandel eller ha problem med kriminalitet och missbruk.

Hit kom Gaitom för några år sedan som timvikarie efter att ha arbetat på HVB-hem för ensamkommande barn.

– Medan jag vikarierade här sänkte SiS kraven för att kunna få fast tjänst som outbildad. Då sökte jag och fick fast jobb som behandlingsassistent.

Eftersom jobbet med utsatta ungdomar motiverade Gaitom hade han tänkt utbilda sig inom området. När han hade fått fast anställning började han istället tänka att validering av yrkeskunskaper skulle kunna vara något för honom. Han visste att det finns en valideringsmodell inom SiS genom information på intranätet.

– Jag läste på så att jag hade stenkoll. Sedan pratade jag med kollegorna för att se att jag inte skulle tränga mig före någon som hade jobbat längre. Men det fanns chans till validering för mig, chefen tittade vidare på det och det blev verklighet.

Gaitom fick börja med att skicka in svar på frågor och göra en kartläggning av sina kunskaper. Det hölls digitala samtal med valideringsutförarna där de gick igenom olika ämnen. Gaitom kunde validera nästan halva kursen mot socialpedagog/behandlingspedagog.

Till exempel hade han inga problem med ämnena migration, beroende och missbruk eller den praktikdel som ingår i modellen. Ämnen som han behövde komplettera med var exempelvis juridikens grunder, socialpsykiatri och psykologi.

Valideringssamtalen och de kompletterande studierna bjöd på många reflektionstillfällen och personlig utveckling för Gaitom.

– I nästan alla ämnen kände jag igen saker: en wowkänsla, ”det här gör jag rätt på jobbet”. Till exempel kring hur man bemöter en autistisk person. Jag blev upplärd av kollegor och kände igen många saker. Men ibland var det precis tvärtom, jag kände att det jag lärt mig tidigare inte stämde eller så såg jag på det annorlunda när jag förstod teorin bakom. När man utbildar sig blir man självständig och gör en egen bedömning.

Gaitom kände sig lite osäker inför valideringen, mest på grund av språket. Han kom till Sverige i vuxen ålder med annat modersmål.

– Jag hade lite fördomar mot mig själv och trodde att det skulle bli svårt, men jag fick fin feedback från de validerande lärarna. De sa att det här kommer du att klara lätt. Och de hade faktiskt rätt. Språket blev inte ett hinder. Ibland tar det lite längre tid med skrivandet bara.

Gaitom är väldigt tacksam över att han fick möjligheten till validering och kompletterande utbildning. Han känner det som att alla möjligheter har öppnat sig. Möjligheten till högre lön, möjligheten att arbeta inom en mängd olika områden i samhället där behandlingspedagoger finns.

– Jag känner mig supertrygg och kunskapsladdad. Jag vill gärna vara kvar här och ge tillbaka, för nu har jag verktygen att göra det bättre.

Gaitom utvecklar sina tankegångar:

– Vi är den sista utposten. Innan oss har man prövat HVB-hem, vård i hemmet, familjehem eller andra lösningar. SiS är tvångsvård. Vi i personalen vet när vi kliver in på ett arbetspass att vi har makten. Men kanske använder vi den på fel sätt ibland. Innan valideringen var min kunskap begränsad, då bestämde jag utan att göra ungdomarna delaktiga. Men nu vet jag: de är redan bestraffade genom att vara placerade här, jag ska inte fortsätta den bestraffningen. De behöver få vara med och bestämma. Om jag säger nej gör jag det av en god anledning och kan förklara varför. Jag har inga problem att argumentera nu – både med ungdomar och kollegor.

Gaitom ler och säger med glimten i ögat:

– Ibland när jag argumenterar med kollegor numera så hänvisar jag till barnkonventionen till exempel. Då säger de ”den där jäkla valideringen”. Och så skrattar vi!